När du tappar kraft och hopp

Varför är det så "fel" att tycka synd om sig själv ibland? Som att det betyder att man gör sig till ett offer och är en svag människa. Men jag håller inte med.
Ibland kämpar vi väldigt hårt inombords. Det kanske inte är något som syns utåt. För du kanske inte har någon sjukdom eller diagnos som du kan hänvisa ditt mående till. Men man är ändå i samma behov av omtanke och kärlek.

Och ibland känns det som man sliter förgäves i den mörka tiden vi lever i. Vi försöker göra så gott vi bara kan. Leva upp till kraven, ta ansvar, vara en god människa och finnas för andra. Är det så konstigt om man då bryter ihop emellanåt? Med en känsla av att man inte räcker till eller att man inte får något tillbaka. Att man inte längre ser något ljus i mörkret. En känsla av orättvisa och hopplöshet.


Jag tycker inte alls att det är varken fel eller konstigt att man då tycker synd om sig själv. Vem ska annars göra det? Vi kan aldrig få någon annan att förstå helt vad vi går igenom. Likadant kan vi inte till fullo förstå någon annans kämpande, särskilt när man utåt sett dessutom ser ut att "ha det väldigt bra". Så jag anser att man får tycka synd om sig själv när livet känns outhärdligt och när det känns som att man kämpar i motvind utan någon belöning. Och att det till och med kan hjälpa en i det fallet.

Till alla er som ligger i fosterställning och gråter och i nästa stund slänger på lite kallvatten i ansiktet och kamouflerar med mascaran, för att sedan åka till jobbet eller hämta barnen på förskolan. Ni är grymma som inte orkar, men som orkar och som fortsätter ändå. Ni tror att ni inte gör någon skillnad, men det gör ni.

Världen är en tuff plats på många sätt. Det är ingen komedi, det är ett drama, där allt ingår. Så om du tappar kraft, hopp och lust ibland, är inget annat än mänskligt. Vi gör alla så gott vi kan. Så även du. Mer kan vi inte göra. Så varsågod och tyck synd om dig själv. Så mycket du behöver. För jag vet att du är stark och reser dig igen. Det gör du alltid. Och du syns, fast än det verkar som att ingen ser dig.

Du syns och du behövs. Glöm aldrig det.

Stress & Viktnedgång



 Det här är ett uppdaterat inlägg som jag skrev för en tid sedan angående stress och viktnedgång.

 

Det finns så mycket att säga om det här ämnet. Det ligger mig varmt om hjärtat och jag önskar att vi (jag säger vi, för det gäller även mig själv ibland), kunde se och förstå vad det är som vi egentligen behöver för att förändra vår kropp till det vi önskar.

Många kunder som kommer till mig har en längtan efter att gå ner i vikt. De bär på en känsla av att ”det här är inte jag” i den kropp som de just nu befinner sig i. En kropp som bär på mer vikt och är tyngre än den som de egentligen känner att de är. Den bild som de har i huvudet om sin kropp och i känslan om vem de är, stämmer helt enkelt inte överens med det som syns i spegeln eller med det som det känner i sin nuvarande kropp.

Det är en fantastisk insikt, att vi allt mer inser att vi är mer än det vi ser på utsidan, men tyvärr stannar det ofta där. Och istället kommer vi kanske att bestrida en oövervinnerlig livslång kamp om att försöka börja träna och äta bättre för att uppnå den där kroppen som vi längtar efter att få ha. En kamp som du gång på gång verkar förlora kan det kännas som. För du kanske har varit med om hundratals gånger att det håller i sig ett tag, men sedan av någon anledning försvinner motivationen, ursäkterna tar över och ångesten i kroppen växer återigen.

Ångesten som till stor del består av den destruktiva synen på din kropp och den negativa inre konversationen till dig själv genom de nedlåtande orden och kommentarerna som du antagligen omedvetet säger till dig själv, hundratals gånger varje dag. Dessa ord och den inre konversationen som du för med dig själv blir en enorm inre stress i din kropp. Fysiologiskt innebär den stressen att din kropp försätts i “fight or flight” - tillstånd. Det vill säga det tillstånd där kroppen är bredd att försvara sig mot det som angriper den eller att göra allt för att fly därifrån. I det tillståndet skapas stresshormonet kortisol i kroppen och det gör att kroppen upplevs som “på” eller väldigt spänd och dessutom är det just det som gör att framförallt kvinnor kan känna sig vätskefyllda. Det är därför man då kan känna att man snarare går upp i vikt desto mer man “försöker” gå ner, eftersom ju mer du “försöker” desto större stress på kroppen och desto mer kortisol. Detta blir en ond cirkel av allting.


”Vad gör jag för fel?”

Det vi inte inser i denna situation är:

  1. Vi är mer än en fysisk kropp, där fler faktorer än endast kost och träning är av betydelse.

  2. Kroppen försöker tala om något för dig. Du försöker alltså säga något till dig själv genom din kropp. Låter det flummigt? Det kan hända, men börjar du känna in din egen kropp och ge dig tid att lyssna på den, så kommer du säkerligen förstå vad jag menar.

För det vi kallar övervikt, den extra vikt som du bär på som inte känns som du, den står för något. Det har inte att göra med att du är lat eller har dålig självdisciplin, det är ett väldigt simpelt och ofullständigt svar på varför vi ”lägger på oss”. Så låt oss släppa den otroligt ointelligenta åsikten och istället fördjupa oss en nivå eller två.

Alla våra ”åkommor” i kroppen har nämligen en orsak, så också övervikt. En kropp som har ett behov av att lägga på sig vikt, är ofta en otrygg kropp. Om vi bär på medveten eller omedveten rädsla, oro eller känner oss otrygga och osäkra, så blir reaktionen i kroppen att hjälpa dig att ge dig ett skydd. Som en rustning som skydd mot omvärlden. Det kan också vara att du har en destruktiv syn på dig själv, det vill säga att du slår på dig själv och aldrig ger dig själv kärlek eller uppskattning. I dessa fall kan det stå för ett skydd mot dig själv.

Övervikten står alltså för beskydd i de flesta fall. Så här skriver Louise L. Hay i sin bok ”Du kan hela ditt liv”:

Fetma ”Överkänslighet. Står ofta för rädsla och visar ett behov av skydd. Rädsla kan också vara en täckmantel för dolt vrede och ett motstånd mot att förlåta. Vrede till exempel mot att blivit nekad kärlek på något sätt”.

Övervikt ” Rädsla, behov av skydd. Flyr från sina känslor. Osäkerhet, förkastar sig själv. Söker efter tillfredsställelse”.

Vad betyder det här då? Jo, det betyder att i dessa fall kommer det över huvud taget inte spela någon roll hur mycket du tränar eller hur ”bra” du äter, du kommer ändå inte tappa vikt. Det resultat du önskar med att träna mer eller äta bättre fortsätter att utebli, därför att din kropp är fortfarande inställd på att skydda dig. Om den träning som man utsätter sig för då, i grunden känns som mer tvång (ett ”måste” eller ”borde”) än lustfylld, kommer det innebära ännu en stress på kroppen och den onda cirkeln är ett faktum.

Jag ser att många av dem som kommer till mig som vill gå ner i vikt, är så stressad och så spända att de inte ens kan andas optimalt. Kroppen är i total obalans och befinner sig i det jag nyss nämnde, ”fight or flight tillstånd”. En sådan kropp har en helt annan prioritet, nämligen hur den ska få dig att överleva just nu, den är definitivt inte inställd på att slappna av och tappa vikt. Det ska tilläggas att det också skapas en inre stress om du inte lyssnar på kroppens ”naturliga ja och nej”, det vill säga att du ständigt gör saker som du i själva verket egentligen inte vill. Men du tror att du måste, att det är ”det rätta” eller att det förväntas av dig. Det sättet att gå emot sig själv kommer också antagligen att tynga ner dig med tiden, eftersom det du då gör är att du säger till dig själv att din vilja inte betyder något.



Så vad gör man då?

Man börjar lyssna på sin kropp. Börjar lyssna inåt, på sig själv. Börjar försöka förstå vad du (din kropp) försöker säga till dig. Om du någon gång ska kunna släppa kilon, så behöver du ta reda på hur du ska få dig själv att känna ett lugn och en trygghet. Ta reda på vad det är som gör att din kropp har ett behov av att lägga på sig vikt. Du kan fråga den faktiskt! Märkligt i början kanske, men det går, du kommer få ett svar så småningom.

Bli ett med din kropp, älska den och ta hand om den. En del av det kan absolut vara att börja träna och eller äta bättre mat, men i det här fallet sker det i samarbete med din kropp istället för emot den. Vilket innebär att du kommer vilja träna för att du tycker om dig själv och din kropp, istället för att träna för att du INTE tycker om din kropp. Då kommer det finnas någon form av lust inblandat. Och med lust menar jag att det finns en känsla av lättnad. Att det ska kännas kul eller åtminstone skönt. Och här krävs en lyhördhet för det kan ta lite tid. Nu ska du börja lyssna på den där rösten som du tryckt undan så lång tid av ditt liv. Då kan det hända att den knappt hörs längre och då krävs det att man ger den tid att göra sig hörd igen. Och du kommer att höra den, för den vill att du ska lyssna.

Att börja lyssna inåt, stanna upp och känna in. Börja bli medveten om dig och dina handlingar. Fundera på vad orsaken är till att du gör som du gör och till att kroppen är som den är. För allt har en orsak. Med det sagt kan vi sluta upp med att piska oss själva eller våra kroppar. För allt vi gör och hittills gjort mot oss själva, har vi och vår kropp gjort för att vi ska må lite bättre. För att vi över huvud taget ska kunna fortsätta leva.

När du ser dessa orsaker så kommer du kunna förstå dig själv bättre och börja ta hand om din kropp för att du tycker om den, inte för att du måste. Det kan ske med väldigt små steg i början och det du gör eller säger till dig själv ska kännas ärligt, inte framtvingat. Snart kommer du att märka att du och din kropp kan börja slappna av.

Det innebär det att stresshormonen minskar i kroppen och kroppen kan därför börja slappna av allt mer eftersom den nu inte ständigt behöver vara på sin vakt. Och med tiden kommer kroppen att börja kunna släppa ifrån sig det skydd och den tyngd, den extra vikt som den burit på så länge. Därför att nu behöver den inte det skyddet längre.

Det här kommer vara en annan väg än du gått tidigare i ditt liv. Det är också en betydligt jobbigare resa än att endast fokusera på vad du äter och hur du ska träna. Det här är en resa som börjar inifrån och den är aldrig lätt. Men när man försökt hela livet att gå ned i vikt så finns det till sist bara en väg kvar för att ta sig ut och ur det fängelse man befinner sig i och den vägen är in. Du kommer för evigt att tacka dig själv för att du vågade gå den vägen. Och för att du börjat lyssna på din kropp. Och har du en gång börjat lyssnat på din kropp och börjat tagit hand om den på riktigt, så kommer du aldrig någonsin att kunna göra illa dig själv igen.



 

Människans absolut huvudsakliga källa till energi är kärlek.

Människans absolut huvudsakliga källa till energi är inte iform av näring från kosten vi äter. Människans absolut huvudsakliga källa till energi och kraft kommer från kärlek. Det betyder att när du är trött, orkeslös och tappat hoppet, kanske det är något annat du främst behöver än att ändra om din kost i första hand.

Det är bristen på kärlek som gör så ont i kroppen när den är slut. Som en motor i en bil som inte får oljan som smörjer. Ingenting fungerar. Den hackar och havererar. Det ilar i hela kroppen och kraften finns bara inte. Hur mycket du än vill och försöker.

Det är då du behöver börja lyssna noga på vad ditt hjärta längtar efter. Källan för kärlek behöver inte enbart komma från en partners famn och trygghet. Kärlek finns överallt omkring dig.

Att få krama ett barn, gosa med en hund, klappa en häst, fika hos någon som uppskattar att man kommer, få krama en vän eller ett träd eller en nalle. Gå på en konsert och vara en del av andra som är på samma plats för samma skäl.

IMG_0219.jpg

Vi vill ofta så mycket. Men vi kanske inte alltid har kraften att göra allt det vi vill. Då behöver vi fylla på först. och då finns det bara en sak att göra. Avbryt allt och lyssna vart hjärtat vill ta dig.

Krama om ditt hjärta, säg att du finns där. Låt dig falla. Låt dig ligga där i fosterställning med nallen i famnen. Låt dig gå ut och krama trädet. Den verkar förstå och den påminner oss om att något större finns. Och du är en del av det. I det där större finns kraften att hämta igen. Så lyssna till vad du längtar efter, vad ditt hjärta behöver. Där finns svaret vad som kommer ge dig den kraft du just nu kanske saknar. Kanske finns påfyllningen lättare tillgänglig än du trott.



Rädsla för att det underbara ska ta slut

Så när livet är sådär underbart, ja, näst intill perfekt. Så blir vi rädda, rädda för att det är "för bra för att vara sant". Rädda för att allt det fina ska ta slut. För att glädjen och kärleken ska gå över och att ångest, oro och rädslor ska ta vid igen. För ingenting varar, så mycket vet vi med erfarenhet. Vi vet att vi bara har den här stunden, detta nu. Vi vet inget om sen. Så hur njuter man i det fina utan att tänka att det har ett slut? Hur gläds man över glädjen med en acceptans om att inget varar för evigt?

Jag ser upp på himlen. Himlen har alltid skapat trygghet i mig. Det är som att den viskar att allt är precis som det ska vara. Att man kan känna både sorg och glädje samtidigt. Att både hat och kärlek existerar och du väljer vilken sida du vill föda. Att det inte finns något som heter slut. Det finns enbart nya stunder som fortsätter hela tiden. Och att se dem för det dem är. Det finns inget att oroa sig för. För allt är precis som det ska vara.

20190831_193624.jpg

Allt är i ständig förändring. Allting går hela tiden framåt, vi befinner oss i ständig rörelse. Ett flöde, som en älv som hela tiden rinner medströms. Det är när vi sätter oss emot att allt är i ständig förändring, som det blir stopp i flödet och tankar tar över nuets varande. Tankar om att nuet “borde” vara eller se ut på ett annat sätt än det gör. Tankar om det som varit och om framtiden. Men när vi försöker bromsa flödet för att vi ser det som att något är på väg mot "sitt slut" så rubbas flödet, som att simma motströms istället för att sluta kämpa och flyta med framåt. Att alltid fortsätta framåt oavsett. Inte på ett påskyndande flyktbenäget sätt. Utan för att bara fortsätta följa med strömmen. Den ström som alltid kommer att föra dig dit du ska.

Då känns det inte längre läskigt eller tråkigt att nuets underbara ur vår synvinkel håller på att ta slut. Utan vi kan känna tacksamhet istället för den stunden vi fått och se fram emot nya. Så prova följ med strömmen, flödet, flow - kalla det vad du vill. Och se vad som händer när man släpper taget lite mer och låter livet föra en framåt. Jag tror att det är då vi har möjlighet att få uppleva det magiska med att leva, när vi inte planerar och ska ha kontroll på allting. Utan det är då vi kan se det som stunder för med sig och fullkomligt njuta av det vi får uppleva istället. ❤




Hur vill du att din höst ska bli?

Det är slutet på augusti, sista sommarmånaden. Alldeles snart är hösten här på riktigt, men redan nu känner man av den. Det känns i luften och på temperaturen såklart.

Luften blir friskare på hösten och fina höstdagar kan vara magiska. Men hösten påminner också om att sommaren faktiskt är över, vilket kan kännas vemodigt. Och halvåret som vi nu har framför oss är för många en tyngre period, vilket såklart kan skapa ågren redan nu.

blob

Kanske är du en av dem som haft en fantastisk sommar och är fylld av energi inför hösten. Men det kan också vara så att sommaren inte alls blev som du tänkt dig och den där energin du önskade ha inför hösten har inte alls infunnit sig. Oavsett så är en ny höst här och en kommande vinter står för dörren.

En del ser som sagt fram emot den. Hösten kan innebära lugn efter en sommar som i många fall kan sätta press, då det kan kännas som att man ska hinna med så mycket och “passa på”. Så när hösten kommer kan det kännas som en lättnad. Man behöver inte göra lika mycket längre , det är okej då att kura ned sig i soffan om man känner för det. Andra blundar för att hösten är här. För med hösten kommer även mörkret och en stundande vinter. Och för många innebär det en jobbig period. En period av trötthet och nedräkning tills våren kommer igen. Man vill liksom inte riktigt inse att vi är där, redan.

blob

Men tänk om det kan bli en fantastisk höst? Tänk om den kan bli så som du önskar att den ska bli och att det inte alls behöver bli så jobbigt med mörkret den här gången? Hur skulle du vilja att den blev i så fall? Hur skulle du vilja känna dig? Hur skulle du vilja må? Vad längtar du efter? Kanske går det att göra mer av hösten än du tror? Kanske behöver den inte alls bli som du har erfarenhet av tidigare år. Den kanske kan bli precis så som du önskar.

Men det är din uppgift att lägga en beställning, en beställning på hur du vill att ditt liv ska vara och hur din höst ska se ut. Annars går vi automtisk i samma hjulspår som vi gjort tidigare, om vi inte själva medvetet byter riktning och öppnar upp för andra vägar. Allt börjar i tanken, innan det blir verklighet. Så vad tar du inspiration ifrån och hur tar du makten över dina tankar?

Så stanna upp, lyssna på dig själv en stund. Lyssna vad hjärtat säger. Det är ditt liv och din höst och du kan göra den till precis det du vill.


Alla har en historia att berätta.

Sommaren förknippas för många med att man lyssnar på "Sommar i p1". Där "kända" människor av något slag berättar sin historia. Och vi kan få ut otroligt mycket av att lyssna på sådant som kan beröra och inspirera.

Jag tycker dock att det är viktigt att komma ihåg, att vi alla har en historia, minst lika värdefull som dessa människors, även om man inte får göra den hörd i radio eller i någon podd. De flesta berättelser får vi ju faktiskt inte veta av. Dem hörs inte, dem går bara förbi. Kanske så även din och min. Men det betyder inte att den är mindre viktig. Den har bara inte kommit fram. Och det kanske känns orättvist för en del, att du som har minst lika mycket att säga inte får vara den som får säga det högt. Kanske är det dags att i så fall kliva fram och berätta den. Eller så kanske den faktiskt inte behöver komma fram, det kan räcka med att du själv vet vad din historia är och vad den betyder för just dig. Den måste inte höras och vare sig, beröra eller inspirera. Du kan visa din historia genom den du är och hur du lever.

Jag får dagligen i mitt arbete lyssna på flera olika "sommarprat" i form av helt vanliga människor som sitter i fåtöljen och delar med sig av deras berättelse. Och många gånger häpnas jag över hur mycket vi människor går igenom och ändå fungerar. Så oerhört mycket sorg som vi bär på, nära anhöriga som gått bort, övergrepp, människor som mist sitt barn, människor som gått igenom djupt mörker och fullkomligt gått miste om meningen med varför man ens ska leva. Besvikelser, sårade hjärtan, skuld och skam. Dessutom all press, alla krav och otroligt höga prestationsnivåer som vi lever efter. Som skapat all denna ångest som så många av oss lever med, dagligen, nästan konstant.

Men jag får också höra om och dela fantastiska vändningar som visar på vilken styrka dessa människor besitter, hur de ändå orkat kämpa på. Som fortsatt och som inte gett upp. Som ändå går upp på morgonen, utan något att gå upp till. Som ändå tar hand om sina barn, tar sig till jobbet och som fortsätter finnas för andra, även när de knappt orkar leva själva.

Människan är faktiskt häpnadsväckande på väldigt många sätt. Vi har en sådan enorm potential som vi ska ta vara på och förstå att vi besitter. Och vi alla har gått igenom saker som gjort att vi tagit med oss erfarenheter. Dessa erfarenheter kan vi lyssna till, utan nödvändigtvis någon podd.

För dessa erfarenheter och livshistorien finns omkring dig. Bara vi är intresserad, vågar fråga och tar oss tid att lyssna. Det finaste man nog kan ge en annan människa skulle jag säga är att ge av sin tid och sin närvaro. Och att vi kommer ihåg, att vi har ingen aning om vilken historia en människa har för än vi lyssnat till den. Och jag är säker på att även din historia är värd att lyssnas till. För ingen har faktiskt gjort just din resa.

Konsten att ha semester

Det är lite ironiskt på något sätt. Vi kan längta efter semester, särskilt efter en lång och, för en del, tung vinter. Vi längtar efter att få vakna utan alarm till dagar utan något inbokat. Att få göra just det vi känner för utan någon tid att passa. Men så kanske man inser, att det faktiskt inte är helt lätt att vara ledig. Hur gör man när man inte har något inbokat? Plötsligt kan du spendera dagarna precis så som du vill. Men vad vill du då?

Vi har kanske bilden av den perfekta semestern inom oss när vi dagdrömmer oss bort i längtan på att man äntligen ska få vara ledig. Den där idylliska semestern när man mår sådär bra och känner sig sådär rofylld inombords. En idyll där det är soligt och varmt och livet bara känns helt underbart och där du sedan kommer tillbaka till arbetet helt påfylld av ny energi..

Men så kanske det inte alls blev som vi föreställde oss. Därför att det är inte säkert att det är så lätt alla gånger att finna den där rogivande känslan i kroppen. Det kan vara jobbigare än man tror att sakta ner tempot och "bara vara". Och bli inte förvånad alls om det nästan blir omvänt, att du faktiskt känner dig mer stressad nu på din semester.

För när vi stillar oss kan det mycket väl bli så att obearbetade tankar och känslor kommer ikapp. Sådant som vi kanske under en tid varit tvungna att sätta åt sidan för att få livet att fungera. En rastlöshet för att vi är så vana vid att vara påkopplad och upptagen.

Kanske också en känsla av sorg över att man kört på under lång tid utan att lyssnat på kroppen eller ens uppskattat det man har. Och vi är dessutom experter på att inte kunna acceptera det som är, vilket gör att vi kanske känner panik för att vi känner just såhär. Panik eftersom det är nu du "borde" vara så himla glad och bara älska livet.

Det är nu du ska njuta och passa på att vila upp dig, så blir det en stress i sig för att man inte kan “ta vara på den här ledigheten man har”. Så istället för den glädje och kärlek vi tänkte att vi skulle uppleva, så blev det tårar och gräl. Och nu när man äntligen fick möjlighet att sova ut på mornarna, då vaknar man hur tidigt som helst eller kan inte ens somna på nätterna.

Är det inte irriterande? Ska man inte ens få ro på semestern? Alla andra verkar ju kunna koppla av och ha det så underbart bra. Eller? 

Så hur gör man för att inte komma tillbaka till jobbet och undra vart semestern tog vägen? Och för att inte vädret ska vara avgörande om det blir en bra semester eller inte? Hur hinner man allt man vill, men ändå kan förmå sig att njuta? Går det uppleva en sommar som inte alls går så där fort som alla säger?

Egentligen är det ju någonting bra att vi vill mycket, men det är när vi inte lyssnar in vad vi vill JUST NU som gör att allt det man vill, istället slår över och blir till massa borden. Då till och med semestern blir till en lista som du ska checka av. Personer du “borde” hinna med att träffa, släktingar du “borde” hinna hälsa på, uppvaktningar som du “borde” gå på. Upplevelser som du vill och borde hinna med, för att det annars kommer dröja ett år att få möjlighet att kunna göra det igen.

Kosten att ha semester tror jag ligger i att kosten att acceptera och att känna in vad man själv vill och behöver just nu. Även om det inte alltid överensstämmer med den bilden du hade av hur semestern skulle kännas, eller vad du skulle spendera dina dagar med. Imorgon är en ny dag, då kan det ha ändrats, då kan det vara något helt annat du vill. Men vi behöver verkligen lära oss att släppa på alla dem där föreställningarna om hur något “ska” vara och förstå att värdet av njutning och känna ro ligger i stunden.

Nej, ingenting kanske blev som du tänkte dig. Men det är okej. Bilden du hade om hur livet skulle vara som du förknippat med lugn och tillfredsställelse, den är bara påhittad. Lugn och tillfredsställelse är känslor. Dem går att skapa när som helst, var som helst och har inga krav över huvud taget på hur något måste vara. Det är känslor som kommer av att tillåta allting får vara precis som det är just nu, ingenting måste vara på något annat sätt. Så även jag själv. Allting är perfekt som det är, just i denna stund. Bara låt det få vara så. Låt dig få vara just så som du känner dig. Och du kommer antagligen märka att den där känslan av att känna sig lugn och tillfreds inte alls är så långt bort som du tror.

elin_blogg.jpg

Vikten av att göra ingenting


Ibland behöver vi få vakna upp till en dag av ingenting. Att inte ha en enda tid att passa, ingen du ska träffa eller ingenting särskilt som du “borde” göra. Att gå från sängen, ta en kopp kaffe och sedan sätta sig i soffan eller i trädgården, med en känsla av att här kan jag sitta hela dagen.  Hur ofta har du en sådan dag? En del kanske inte alls har behovet av att ha det så. Jag kan bara tala för mig själv och för mig är det av stor vikt att ha dessa dagar. Att slippa allt ansvar ibland och kanske bara ligga på soffan en hel dag eller så länge jag behöver att jag till sist tröttnar ordentligt på det. För det fantastiska är, att när vi tillåtit oss fullt ut att göra exakt det vi känner för, så kommer vi vilja göra något annat sedan. Men då behöver det göras just med tillåtelsen fullt ut, utan det minsta dåliga samvete.

De skuldkänslor som vi så snabbt lägger över oss så fort vi inte är “produktiva” och “effektiva” enligt normernas utsago. En skuldkänsla som växt sig så starkt i en del av oss människor, så att ett vanligt uttryck som många använder är att “unna sig” när det kommer till att göra saker som vi känner att vi egentligen inte “borde” göra. Detta för att vi är så hårt inpräntade om vad som är “okej” och “inte okej”, vad som är “fint” och “fult” eller vad som är" “bra” och “dåligt”. Detta trots att vi alla egentligen bär rätten att göra precis så som vi vill. Som att till exempel stanna kvar i sängen en hel dag, bara för att man känner för det.

Vi gör det här utan det dåliga samvetet när vi blir sjuka, kanske. Men somliga av oss gör det inte ens då. Men de flesta brukar tillåta sig eller blir rent av intvingade att ligga på soffan, för att kroppen orkar inget annat. Jag tänker att kroppen kanske länge längtat efter just en sådan dag, av ingenting, under väldigt lång tid. Och till slut så får den se till att du lyssnar på den genom att den blir sjuk istället. Men tänk om vi skulle ta och göra det här lite oftare, när kroppen säger till första gången eller åtminstone vid andra signalen. Då skulle vi kanske inte ens behöva bli sjuka alls på samma sätt.

Jag brukar faktiskt ta en dag ibland och låtsas att jag är sjuk. Då gör jag ingenting. Jag behandlar mig själv som ett litet barn som är sjukt. Pysslar om mig och låter mig få titta på hur många filmer jag vill. Stänger av telefonen och skriver upp alla måsten till en annan dag. Och jag intalar mig själv att om jag tar en dag nu och är ”sjuk”, så slipper jag bli sjuk på riktigt sedan. För mig har det funkat och jag tror att det är något vi alla egentligen behöver, men vi tillåter oss sorgligt nog inte det. Som att vi alltid lever våra liv för någon annans skull. Att vi behöver någon annans tillåtelse att få vara trött och sliten, att få vara hemma och ta hand om sig själv eller till att bara få strunta fullkomligt i allt för en stund.

“Play until you want to rest. And rest until you want to play ”

För jag tror verkligen att vi behöver få vara sådär liten ibland och bli ompysslade. Antingen av någon annan eller av oss själva. Att helt stanna av en dag och plocka bort varenda måste. För vad är det som är så farligt med det? Alla dessa “måsten” finns ju kvar. Och en dag eller kanske två, klarar sig både kunder, kollegor och livet där ute, utan dig. Om du blir sjuk på riktigt så måste dem lösa allt utan dig ändå. Och då kanske under betydligt längre tid, än om du tar en dag för dig själv för din egen skull då och då. Som kvinna kan det vara av ännu större vikt att lägga in en dag som denna när vi har våra perioder i månaden, då vi av hormonell anledning också känner oss mindre produktiva och är i behov av vila och återhämtning i större utsträckning.

Det är en fantastisk känsla när man fullkomligt tillåtit sig att inte göra någonting under en hel dag. Att som sagt vakna till ingenting. Äta frukost och gå och lägga sig igen om det nu är det man känner för. Jag tror att det också behövs, för att lust, glädje och kreativitet ska komma tillbaka igen. Att vi inte värderar det ena som bättre eller sämre än det andra. För tyvärr har vi fått för oss att ha en fullbokad kalender och vara upptagen förknippas med att vara lite viktigare eller att man ”gör något vettigt av sitt liv” då. Och problemet blir att man då inte kan tillåta sig ligga på soffan och bara vara, för det förknippas med att vara lat eller att ”slösa bort sitt liv”.

Men om vi kan se det ur ett annat perspektiv, så kanske det är just att kura ned sig i soffan och stänga av för en stund som faktiskt kan vara effektivt, långsiktigt. För om vi tillåter oss att inte göra någonting alls ibland, så kommer vi också vilja göra massor en annan dag. Det har jag själv fått tydliga bevis på. Då kommer vi vilja ta tag i saker, utan att känna motstånd hela tiden. Får vi det ena så kommer vi vilja göra det andra också, tids nog.

Tror du mig inte så tycker jag att du ska prova. För jag tror de flesta av oss redan har rätt många bevis på vart man hamnar om man bara kör på och inte lyssnar på sin kropp och inte tillåter sig den där vilan fullt ut. Det är bara till att se sig omkring hur vi människor mår över lag i vårt samhälle idag.

Jag är rätt övertygad om att det är för att vi lever i ett samhälle där det inte är okej att göra ingenting, att det inte är okej att enbart finnas till. Tänk bara hur många gånger du bett om ursäkt för att du känner att du bara vill vara hemma istället för att följa med ut. Kanske är du som mig och många andra människor, att du lider så hårt av “duktiga flickan syndromet” som det kallas, så att du behöver ringa en vän och be om tillåtelse att du är slut nog för att det ska vara okej att vara hemma från jobbet. Eller att du säger ja till någon som vill att ni ska göra något, innan du ens funderat på om du faktiskt vill det här eller inte.

När ska vi släppa taget om dessa påhittade regler som vi lever efter? När ska vi förstå värdet av att tillåta sig göra något som man känner för, fullt ut. Utan minsta tanke på vad andra skulle tycka. När ska vi bara få göra det vi själva känner för och behöver? Tänk om det är du som är den som är smart, som lyssnar på din kropp i tid. Som inte behöver vara den som sjukskriver sig längre fram för utbrändhet. För utbrändhet handlar just om det, att vi under alldeles för lång tid inte lyssnat till vad vi egentligen vill och känner för att göra. Då blir det en konstant stress inombords.

Om det är så att du behöver tillåtelsen från någon att få göra just precis det du egentligen känner för, så vill jag ge dig den tillåtelsen nu. Och jag gör det gärna om och om igen, tills du själv inser att du inte behöver den från någon annan längre. För vet du, du får göra precis så som du vill. Det är ditt liv. ❤

elin_blogg.jpg