Vikten av att göra ingenting


Ibland behöver vi få vakna upp till en dag av ingenting. Att inte ha en enda tid att passa, ingen du ska träffa eller ingenting särskilt som du “borde” göra. Att gå från sängen, ta en kopp kaffe och sedan sätta sig i soffan eller i trädgården, med en känsla av att här kan jag sitta hela dagen.  Hur ofta har du en sådan dag? En del kanske inte alls har behovet av att ha det så. Jag kan bara tala för mig själv och för mig är det av stor vikt att ha dessa dagar. Att slippa allt ansvar ibland och kanske bara ligga på soffan en hel dag eller så länge jag behöver att jag till sist tröttnar ordentligt på det. För det fantastiska är, att när vi tillåtit oss fullt ut att göra exakt det vi känner för, så kommer vi vilja göra något annat sedan. Men då behöver det göras just med tillåtelsen fullt ut, utan det minsta dåliga samvete.

De skuldkänslor som vi så snabbt lägger över oss så fort vi inte är “produktiva” och “effektiva” enligt normernas utsago. En skuldkänsla som växt sig så starkt i en del av oss människor, så att ett vanligt uttryck som många använder är att “unna sig” när det kommer till att göra saker som vi känner att vi egentligen inte “borde” göra. Detta för att vi är så hårt inpräntade om vad som är “okej” och “inte okej”, vad som är “fint” och “fult” eller vad som är" “bra” och “dåligt”. Detta trots att vi alla egentligen bär rätten att göra precis så som vi vill. Som att till exempel stanna kvar i sängen en hel dag, bara för att man känner för det.

Vi gör det här utan det dåliga samvetet när vi blir sjuka, kanske. Men somliga av oss gör det inte ens då. Men de flesta brukar tillåta sig eller blir rent av intvingade att ligga på soffan, för att kroppen orkar inget annat. Jag tänker att kroppen kanske länge längtat efter just en sådan dag, av ingenting, under väldigt lång tid. Och till slut så får den se till att du lyssnar på den genom att den blir sjuk istället. Men tänk om vi skulle ta och göra det här lite oftare, när kroppen säger till första gången eller åtminstone vid andra signalen. Då skulle vi kanske inte ens behöva bli sjuka alls på samma sätt.

Jag brukar faktiskt ta en dag ibland och låtsas att jag är sjuk. Då gör jag ingenting. Jag behandlar mig själv som ett litet barn som är sjukt. Pysslar om mig och låter mig få titta på hur många filmer jag vill. Stänger av telefonen och skriver upp alla måsten till en annan dag. Och jag intalar mig själv att om jag tar en dag nu och är ”sjuk”, så slipper jag bli sjuk på riktigt sedan. För mig har det funkat och jag tror att det är något vi alla egentligen behöver, men vi tillåter oss sorgligt nog inte det. Som att vi alltid lever våra liv för någon annans skull. Att vi behöver någon annans tillåtelse att få vara trött och sliten, att få vara hemma och ta hand om sig själv eller till att bara få strunta fullkomligt i allt för en stund.

“Play until you want to rest. And rest until you want to play ”

För jag tror verkligen att vi behöver få vara sådär liten ibland och bli ompysslade. Antingen av någon annan eller av oss själva. Att helt stanna av en dag och plocka bort varenda måste. För vad är det som är så farligt med det? Alla dessa “måsten” finns ju kvar. Och en dag eller kanske två, klarar sig både kunder, kollegor och livet där ute, utan dig. Om du blir sjuk på riktigt så måste dem lösa allt utan dig ändå. Och då kanske under betydligt längre tid, än om du tar en dag för dig själv för din egen skull då och då. Som kvinna kan det vara av ännu större vikt att lägga in en dag som denna när vi har våra perioder i månaden, då vi av hormonell anledning också känner oss mindre produktiva och är i behov av vila och återhämtning i större utsträckning.

Det är en fantastisk känsla när man fullkomligt tillåtit sig att inte göra någonting under en hel dag. Att som sagt vakna till ingenting. Äta frukost och gå och lägga sig igen om det nu är det man känner för. Jag tror att det också behövs, för att lust, glädje och kreativitet ska komma tillbaka igen. Att vi inte värderar det ena som bättre eller sämre än det andra. För tyvärr har vi fått för oss att ha en fullbokad kalender och vara upptagen förknippas med att vara lite viktigare eller att man ”gör något vettigt av sitt liv” då. Och problemet blir att man då inte kan tillåta sig ligga på soffan och bara vara, för det förknippas med att vara lat eller att ”slösa bort sitt liv”.

Men om vi kan se det ur ett annat perspektiv, så kanske det är just att kura ned sig i soffan och stänga av för en stund som faktiskt kan vara effektivt, långsiktigt. För om vi tillåter oss att inte göra någonting alls ibland, så kommer vi också vilja göra massor en annan dag. Det har jag själv fått tydliga bevis på. Då kommer vi vilja ta tag i saker, utan att känna motstånd hela tiden. Får vi det ena så kommer vi vilja göra det andra också, tids nog.

Tror du mig inte så tycker jag att du ska prova. För jag tror de flesta av oss redan har rätt många bevis på vart man hamnar om man bara kör på och inte lyssnar på sin kropp och inte tillåter sig den där vilan fullt ut. Det är bara till att se sig omkring hur vi människor mår över lag i vårt samhälle idag.

Jag är rätt övertygad om att det är för att vi lever i ett samhälle där det inte är okej att göra ingenting, att det inte är okej att enbart finnas till. Tänk bara hur många gånger du bett om ursäkt för att du känner att du bara vill vara hemma istället för att följa med ut. Kanske är du som mig och många andra människor, att du lider så hårt av “duktiga flickan syndromet” som det kallas, så att du behöver ringa en vän och be om tillåtelse att du är slut nog för att det ska vara okej att vara hemma från jobbet. Eller att du säger ja till någon som vill att ni ska göra något, innan du ens funderat på om du faktiskt vill det här eller inte.

När ska vi släppa taget om dessa påhittade regler som vi lever efter? När ska vi förstå värdet av att tillåta sig göra något som man känner för, fullt ut. Utan minsta tanke på vad andra skulle tycka. När ska vi bara få göra det vi själva känner för och behöver? Tänk om det är du som är den som är smart, som lyssnar på din kropp i tid. Som inte behöver vara den som sjukskriver sig längre fram för utbrändhet. För utbrändhet handlar just om det, att vi under alldeles för lång tid inte lyssnat till vad vi egentligen vill och känner för att göra. Då blir det en konstant stress inombords.

Om det är så att du behöver tillåtelsen från någon att få göra just precis det du egentligen känner för, så vill jag ge dig den tillåtelsen nu. Och jag gör det gärna om och om igen, tills du själv inser att du inte behöver den från någon annan längre. För vet du, du får göra precis så som du vill. Det är ditt liv. ❤

elin_blogg.jpg